Yes! Ett riktigt UFO som blivit ett FO och dessutom ett VM-FO! Den här koftan stickade jag delarna till för två år sen på min stickmaskin. Började montera, men det var ju otroligt segt eftersom maskorna är så små. Så den har legat i en tråkig plastpåse i det innersta hörnet i garnskåpet och varit glömd.
Men nu, till VM, har jag alltså dragit fram den, sytt ihop den och virkat en kant runt om (fasta maskor, stolpar, och fasta maskor igen- med lite hur som helst-avstånd för att bli lagom tight- jag gjorde om det fyra gånger). Jag är inte jättenöjd med monteringen, även den har jag gjort om flera gånger. Till slut insåg jag att det kommer helt enkelt inte att bli jämnt och jag kommer inte att ha den här koftan på mig om jag blir bjuden på Nobelmiddagen eller liknande. Det är lättare att kamouflera skönhetsfel med ullgarn... Men jag är ändå nöjd med den! Mitt första egna plagg från stickmaskinen! Woohoo!
Garnet är Jasmine från Kinna textil, ett enkelt bomullsgarn som funkade perfekt i stickmaskinen. Blir en bra sommarkofta. Mönstret är från boken ”The knitters handy book of sweater patterns” (tror jag den heter, tar det ur minnet nu). Man gör en provlapp, räknar ut stickfastheten och stickar utifrån en tabell, varje mönster finns för varje stickfasthet. Jag trodde inte den skulle passa när jag såg delarna, men det gör den ju- perfekt. (Jag tog bort några maskor mitt fram för att jag ville ha en mer öppen kofta.) Tyvärr rullar kanterna inåt, får se om det hjälper att pressa dem med strykjärn när jag kommer hem till civilisationen.
Vi är i Jämtland nu, och jag har ingen täckning på det mobila bredbandet. Skriver det här i ordbehandlingsprogrammet på datorn, ska klistra in det på bloggen när vi åker till Strömsund på lördag :) Vi har ingen TV heller, så jag har virkat kanten framför radion när Spanien mötte Tyskland.
Än så länge har jag inte varit i kontakt med min lokala garnleverantör här, men hoppas att det blir snart. Det är liksom roligare att köpa garn när man kan sticka, nu när jag har ont har garnbehovet nästan helt stannat av- konstig och ovan känsla.
Husmodern: Jag springer faktiskt- varannan till var tredje dag. Det hjälper lite mot det onda men inte helt. Igår sa en man att jag borde akta mig för björn, så jag kanske tar en paus. Vet inte om han menade allvar, men jag vågar inte chansa. Eller så tar jag med mig en springpartner och pratar högt hela tiden.
