Kaffe Fassett, Brandon Mably och jag

- ett möte det slog gnistor om? Njaej, knappast... Jag har inte stickat tillräckligt länge för att ha upplevt "Kaffe Fassett-hypen" som väl var på 80- eller 90-talet. Men jag har naturligtvis sett hans färgexplosioner på bild, och tycker att han är en fantastiskt kreativ person. Så det var med höga förväntningar som jag gick till Röhsska idag, för en dag med föreläsning och stickcafé tillsammans med "stickningens Elvis"- som personalen så festligt presenterade honom. Föreläsningen bestod av diabildsvisning- hänförande vackra arbeten, från kakel till lapptäcken. Tyvärr började han med att säga att vi gärna fick kommentera och inte vara så himla tråkigt svenska. Redan där blev jag lite sur. Och sedan sa han det fler gånger, och även på stickcaféet klagade han på hur tysta vi svenskar var, redan innan vi börjat. Och det gjorde i alla fall inte mig pratsammare. Om han nu tycker att det är så himla tråkigt att träffa svenskar så behöver han väl inte komma då. Men det var Kaffe, det. Brandon var riktigt trevlig och pratsam och intresserad av vilka vi var, och försökte hålla humöret uppe på oss alla. En annan tråkig sak var att min kamera laddat ur batterierna, så jag fick fotografera med mobilen. Därav bildernas kvalitet.
Vad jag lärde mig? Kaffe lärde oss att använda små garnstumpar när vi stickar med flera färger, att man inte behöver dra runt med en massa nystan. Det blir kanske fulare på baksidan, men vem bryr sig? var hans tes. Och det har han ju rätt i, tycker jag. Brandon lärde mig att sticka in garnändar. Det hade kunnat vara underbart, men den uppenbara känslan att de helst ville gå därifrån gjorde mig rejält besviken över den här dagen.